Dagens Nyheter – 3 februari 1870, sida 2

skilnaden i ålder. Jag lefde under vår korta förlofning i ett lycksalighetsrus, som kom mig att glömma allt annat, än att älska och vara älskad. Jag väcktes visserligen derutur af min svärmoders bref. En dunkel farhåga öfver min ålder uppstod, men nedtystades af dig, och jag .glömde min obestämda oro för att lyssna. till dina ord, fulla af kärlek. Felet att jag lät förena våra öden låg i min oerfarenhet och min lättrogenhet. Jag blef din hustru. CJag var outsägligt lycklig; jag saknade ord för att tolka min lycka, och du fann mig ljum. Mitt lugna sinne förstod ej ditt, och Jag förstod lika litet äktenskapets betydelse. Jag förutsatte icke att den tid kunde komma, då du skulle gripas af andra intressen än att dyrka din hustru. De första misshälligheterna uppstodc genom Herman. Jag sökte orsaken till ditt migsnöje i småsaker, som aflägsnade mig från den rätta anledningen. Mina tårar flöto, då du Yvredgades, jag ändrade de små felen, utan att tänka på de stora. Jag ville göra dig till nöjes, och jag råkade just då misshaga dig. Slutligen kom det till ett större uppträde a med anledning af att jag bakom din rygg beviljade Herman något du förbjudit. Du blef ond och yttrade då: — När man uppnått din ålder, min kära Ottilia, borde man hafva så mycket förstånd, att man kan handleda sitt barn och icke låta