Dagens Nyheter – 3 februari 1870, sida 1

-— 209 — — Att återse honom saknar jag mod, sade hon och tillbrägte dagarne med att gå af och än på golfvet, Vridande händerna. Jag trodde mången gång att jag skulle förlora förståndet, så förtviflad var Jag. Om nätterna vågade jag icke tillsluta ögonen af fruktan att hon skulle företaga något, hvarigenom min olycka ökades. Hennes nedslagenhet blef för hvarje dag större, måhända derför att hon icke mera klädde sin sorg i ord, utan slöt den inom sig. En morgon öfverlemnades till henne en biljett; den vär från Halfdan och innehöll dessa räder: j , i; Jag reser. När, eller om jag någonsin återkommer, det vet ödets herre allena, Du har vägrat mig ett samtal. Hvarför skulle jag stanna? Tänk utän vrede på Halfd an. CMin mör föll ned på soffan. Hon gret icke, Hon klägade icke, men jag trodde ett ögonblick ätt hon var död. Med ängest. ropade jag på henne, slöt henne till mitt bröst och höljde hennes ansigte med kyssar, Hon hörde mig icke, hon kände ej mina smekninBar, titan satt der orörlig som en bildstod. De första ord hon yttrade voro: — Borta, borta för alltid! En ytterst bedröflig tid följde. CRastlöst vandrade hon omkring i huset, i trädgården, i parken och till stranden, liksom hon öfver allt sökt honom. Hon var stum. Då jag tilltalade henne, var det med möda hon MOR OCH DOTTER. 27.