Dagens Nyheter – 3 februari 1870, sida 1

-—210 mig, som är en pojke i bredd med dig, påpeka misstagen ; du är verkligen oförlåtligt barnslig, för att vara så gammal: Utan att ana verkan af dina ord, lemnade du mig. Jag hade blifvit ryckt ur den sjelfförvillelse jag lefvat uti; nu stod dette tiotal af år, som åtskilde oss, tydligt för min själ. Jag skulle aldrig glömma det. Jag var icke mera ett gammalt barn, jag förvatidlades till en grubblande qvinna, som ständigt rufvade öfver det ohjelpliga uti att icke mera vara ung. Fruktån och ångest öfver framtiden plågade mig, utan ätt min kärlek minskades, Det var ett bittert förflyttände från enfaldig tro till ständiga tvifvel, Den fa: sansfullaste ångest uppstod; jag blef rädd att förlora din kärlek, att en dag se den öfverflyttåg på en yngre. Vid minsta sken af anledning grinade denna fara emot mig. Jag anklagade mig sjelf att hafvå förenat mitt öde med ditt, bundit dig vid en hustru, som skulle vara gammal, då du ännu var i mannaålderns fulla kraft. Med eftergifvenhet, mildhet och tillbakadragenhet hoppades jäg komma dig att glömma det misstag du begick, då du tog mig till följeslagerska genom lifvet. Jag gjorde mig till slaf under din vilja och äfven under dina nycker. Du fick täga Herman från mig, utan att jag med ett ord lät dig ana huru mycket detta smärtade mig; du ville ej att Agda skulle gifta sig med Justus,