Dagens Nyheter – 3 februari 1870, sida 1

vm Alv — och derför antog han att hor skulle kunna vara lycklig utan honom. CHvad har jag vidare att tillägga? Jo, att tiden förflutit under samma höpplösa sorg. Alfhild förmår lika litet, som jag, trösta Henne. — Huru skall väl jag ens våga tänka på att njuta kärlekens lycka, då jag varit en indirekt orsak att den blifvit beröfvad henne. SAlfhilds närvaro utgör visserligen en lindramde balsam på hennes hjertås sår, men hon återkallar derjemte minnet af fadren. Justus, min egen Justus, nä måste jag slutå, Lef så lyckligt du kän och tänk så föga som möjligt på din trofasta och nedslaga Agda. Sjette brefvet. Ottilia till Halfdan. CLänge har jag öfvervägt, om jag skulle tillskrifvå dig eller icke: Vårt barn Bar iu i flera veckor varit hos mig, utan att jäg förmått afgöra, om jag borde låta allt vara slut, eller om jag skulle sända dig mitt afsked, min förlåtelse och medgifvandet ått du återfår din frihet. Mitt hjerta är dödt och imin fjäl så förkrossad, att jag känner det graäfven är fin endå vinning. Kaänskö? skall dör ållgöde Gu den i sitt förbarmande låta mig gå bort, mig