Dagens Nyheter – 2 februari 1870, sida 1

-—-— SIVU — — Nej, var allt hvad jag svarade. Jag ämnade gå. — Säg Ottilia att jag måste se henne, sade: han: Ett ögonblick sågo vi på hvarandra; Hans ansigte var förhärjadt, och något liknande medlidande genomilade mitt hjerta: Hvad mitt af nattvak och tårar förstörda utseende sade är mig obekant, men han mumlade: — Äfven du har blifvit förkrossad af de lidanden jag dragit öfver oss. Jag gåfve gerna hela min förmögenhet om jag dermed kunde återkalla gårdagens händelser; men detta lumpna; af mig så högt skattade guld förmår icke ens att förläna mig några minuters frid: Gå, Agda, och säg henne att hon måste se mig. — TIckö i dag, svarade jag, hon behöfver återhemta något af de förloråde krafterna. Hon är ej stark, att döda henne skulle gå lätt. Döden voro måhända hennes största lycka; eftersom det är den enda önskan hon har; men så länge jag kan, vill jag skydda hennes lif: Jag återvände till min mor, som var förfärligt upprörd: Marterad af sin svartsjuka förebrådde hon mig att hafva talat för länge vid Halfdan. Åter blef det en af dessa bedröfliga scener, som voro så djupt sårande. Dag efter dag förgick. Halfdan kom hvarje morgon och bad att få tala vid mamma, men utan att hon beviljade denna bön.