Riksdags-Nyheter. Diskussionen om beväringsinrättningen. Första kammarens sammanträde i går upptogs till största delen af diskussion öfver de af hr Tornerhjelm i lördagens aftonplenum väckta motioner om förändringar i beväringsinrättningen. Det första af dessa förslag afser att i fredstid endast öfva i vapen en så stor del af beväringen, som erfordras för armåns kompletterande och som anses svara mot befintligt befäl. Det andra förslaget åsyftar. en anhållan hos k. m:t att beväringsmanskapets öfningar måtte inställas, intilldess en ny beväringslag blifvit antagen. fverläggningen, som i synnerhet i afseende på hr T:s första motion, var mycket liflig, öppnades af : de Abelin, som yttrade ungefär följande: Jag har begärt ordet med anledning af det utaf hr Tornerhjelm väckta förslaget. Men innan jag vänder mig till denna motion; tillåter iag mig återkalla i minnet några yttranden af mig i denna fråga för att, såsom jag vågar hoppas, skingra det missförstånd, hvartill de gitvit anledning, och förklara de skil, som gjort mig sedan någon tid betänkt på den åtgärd, i hvilken man velat se så många vådor och funnit så många skäl till ett högljudt klander. Under debatten vid remissen af k. m:ts proposition om statsverkets tillstånd och behof har jag, då några tankar yttrades rörande förändrade förhållanden inom beväringsinstitutionen, särskildt med afseende på beviringsmanskapets öfningar, förklarat, att jag då icke ansåg mig böra uppehålla tiden hvarken med bemötande af några då uttalade åsigter eller utveckling af mina egna tankar i detta ämne, så mycket hellre som dessa sednare ännu oförändradt äro desamma som de, hvilka återfinnas i det underdåniga memorialet af den 31 december 1863. Den som är nog mycket intresserad af frågan om beväringsinrättningen för att af detta memorial hafva tagit del skall-der finna uttryck af en omisskännelig värma för denna institution och af öfvertygelsen om dess vigt och oumbirlighet för vårt försvar. För den uppmärksamme läsaren eller betraktaren bör det vid sammanstiällningen af dessa yttranden och de åtgärder, jag enligt bästa öfvertygelse till institutionens fromma vidtagit vara klart, att utvecklingen och upprätthållandet af denna institution synes mig så nära förenadt med hvad jag anser vara för upprätthållandet af vårt försvar af högsta nöden, att jag utan denna kärlek för vår försvarskrafts ökande och utan den derigenom erhållna . vissheten om att i fa rans stund kunna påräkna landets bästa krafter till dess försvar ingalunda skulle vilja eller kunna bära det stora ansvar, som min nuvarande befattning ålägger mig. Vid samma tillfälle yttrade jag vidare, i fråga om inskränkning af beväringens öfningar och den besparing som derigenom för 1871 kunde vinnas på öfningsanslaget, att under nuvarande förhållanden, med våra nuvarande värnepligtsbestämmelser en inskränkning uti nuvarande öfningstid icke kunde eller borde ega rum, . enär nemligen beviringens otillräckliga öfningstid då minst, när fråga torde blifva om att göra den törtrogen med de nya vapnen och det nya reglementet, kunde undergå någon förkortning, men att omständigheterna ej gjorde det omöjligt att för in