hvarvid Mollbeck också författade sina reseanteckningar, dem han sedan utgaf. Under resan genom Småland kommo de en dag att tala om den respekt, svenska allmogen hade för danskarne och hvilken M. mente icke vara obetydlig. Ja, den frågan kan lätt redas, svarade AÅ., vi skola blott höra vår skjutsbonde. Straxt derpå sade A. till bonden, som satt framför i vagnen och körde: — Nå, har du hört, min gubbe, att Vi snart få krig, och att vi då få gå man ur huse för att slåss ? — Nej vass — ropade bonden — hvad jag inte det har hört! Då ä de la ryssen som kommer? — Nej, det är danskarne, svarade A. — Åh! ingen an, — ropade bonden, lättad från bekymret — då skicka vi bara ut våra konor (qvinnorna); de köra snart bort deml! En lifefarlig valg. frin Pittsburg i Nordamerikas förenta stater berättas om en kappdansning följande: Egaren till en dervarande balsalong hade utfästat en dyrbar guldring till det par, som längst kunde hålla i att valsa. På slaget 12, middagen, uppspelade orkestern Il baccio, och 12 par började samtidigt att valsa efter de lifvande tonerna. Efter 20 minuters förlopp stannade 4 par alldeles uttröttade, sedan en timme förgått följde andra 4 par de förstes exempel, och då klockan slog 2, såg man endast 3 par sväfva fram på golfvet. Vid slutet af tredje timmen lemnade ånyo ett par, totalt utmattadt, åt de två återstående paren att täfla om priset, och då klockan slog 4, utan att de två sista paren ännu upphört att valsa, föll blodet i:droppar ned på golfvet från fingerspetsarna på de stackars violinisterna, hvilka med ångestsvetten i pannan allt mattare förde stråken. När klockan äntligen visade 5, föll en af de valsande damerna i vanmakt, och under oerhördt bifall tillerkände man priset åt det par, som ännu, ehuru ingalunda lifligt, svängde omkring. Damerna blefvo mer döda än lefvande förda till sina hem, och flera af dem så väl som af kavaljererna insjuknade mycket allvarsamt. De måste låta skära af sig skodonen, till den grad hade fötterna uppsvullnat.