Dagens Nyheter – 29 januari 1870, sida 1

CHan höll hennes hand några sekunder i sin och kysste den sedan helt ödmjukt. — God natt, Agda. Glöm, om det är dig möjligt, hvad denna afton har förefallit. Glöm det för din mors skull, sade han och gick, utan att se åt mig. Kanske han aldrig bemärkt min närvaro. — För min mors skull, upprepade Agda och brast i tårar. — Jag fruktar att det skildrade uppträdet öppnat Agdas ögon och visat henne Halfdans kärlek till sin hustrus dotter. Hon gret länge. När hon slutligen upphörde att gråta, sade hon: — Vet Emilia, det förefaller mig som porten till lifvets glädje för alltid blifvit stängd och som jag aldrig mera skulle våga hoppas på någon sällhet. Dock, hvad betyder min lycka, blott jag kan beskydda mamma från alla de bittra lidanden, som lura på henne. CHon gret åter. Jag hade icke några tröstens ord; jag smekte tyst det nedböjda hufvudet. Hastigt lyftåde hon upp det och frågade mig: — Emilia, det är då sannt att Justus och jag åter skola offras? Om det ändå vore jag ensam, som blef olycklig, men han — Det är bittert, mycket bittert. (Hon bjöd mig derefter godnatt och gick in till sig. Fo — Gud välsigne dig, Emilia, för det du stannade hos mig, sade hon då vi skildes.