Dagens Nyheter – 28 januari 1870, sida 3

DeLvv Jaa JUPCEL Dä UKCLUS MaASC. Jag amnade öppna lefvern för att studera dess pulssystem. Med säker hand gjorde jag inskärningen, men knappast hade knifvens spets berört köttet, förr än jag hörde ett skärande skri. Den döde reste sig från sitt läger, ljuset for i golfvet och slocknade, och jag kände en hand rifva med naglarne i mitt ansigte. Den andra iskalla handen hade gripit fast i mitt hår och ruskade mig konvulsiviskt fram och tillbaka. Jag vill icke försöka beskrifva den fasa och förskräckelse, som öfverväldigade mig under denna strid; jag var som från förståndet, och skrikande af smärta, stötte jag knifven, som ännu var i min hand, utimörkret. Plötsligt mötte den motstånd, jag kände mig befriad från den förfärliga omfamningen, ett doft, suckande läte hördes, och jag föll afsvimmad omkull. Andra morgonen vid daggryningen kände jag att någon fattade mig i skuldran. Det var uppsyningsmannen, som frågade mig hvad som hade händt och hvad orsaken var till att jag hade svimmat. Min första blick sökte liket. Det döda fruntimret låg utsträckt och blodet strömmade ut ur sidan. Hennes venstra hand var knuten om en tofs af mitt hår, och med den högra hade hon försökt att rycka ut den knvif, som jag i min förskräckelse hade stött midt i hennes hjerta. Jag fattade nu sammanhanget, men aktade mig för att säga sanningen och föregaf ett hastigt illamående. Är döden gemom halshuggning ögomblichlig ? Tropmanns afrättning i Paris har åter upplifvat den gamla frågan, huruvida döden ögonblickligen följer, då hufvudet skiljes från kroppen. Dr Pinel försäkrar, att halshuggningen icke genast inverkar på hjernan. Det blod, som flyter från hufvudet efter hugget, kommer från de stora kärlen, i nacken, och cirkulationen inom kraniet röner knappast något afbräck. Hjernan förblir oberörd och närer sig med det blod, som qvarhälles genom luftens tryckning. Då det blod, som finnes i hufvudet i skilsmessans ögonblick, är afrunnet, börjar ett tillstånd, icke af död, utan af overksamhet (inertia), som fortfar till det ögonblick, då organet, som icke längre näres, upphör att lefva. Dr Pinel antager att hjernan får näring af det qvarhållna blodet omkring en timme efter hufvudets skiljande från kroppen. Denna period af overksamhet antager han fortfara omkring två timmar, och absolut död tror han icke inträffar förr än tre timmar efter det hufvudet skilts från kroppen. Om, tillägger han, ett hufvud utan kropp icke genom nägon rörelse tillkännagifver det fasansfulla i dess belägenhet, så är det derför, att detta är fysiskt omöjligt, då alla de nerver, hvilka fortplanta hjernans befallningar till kroppen, äro afhuggna. Men hörsel-, luktoch synnerverna äro qvar. : Man berättar oss, att Charlotte Cordays hufvud rodnade vid hennes bödlars förolämpningar, och Samson, en bödel, som under skräckregeringen hade fullt upp att göra, har försäkrat, att en prests, vid namn Gardieu, hufvud hade bitit en girondists vid namn Locaze,som hade blifvit stoppadt i samma säck. Naturligtvis äro dessa berättelser endast grundade på företeelser, hvilka lätt kunna förklaras, men doktorerne Sågaret och Sue bekräfta dock att smärta kan erfaras -tjugu minuter efter afrättningen och anföra som bevis derför följande experimenter: Två nyss afhuggna menniskohufvuden utsattes för solens strålar; ögonlocken, hvilka hade öppnats, slöto sig ögonblickligen, och hufvudet af en förbrytare vid namn Terrier, med hvilket man experimenterade mera än femton minuter sedan det skilts från kroppen, vände på ögonen, då det tilltalades. D:r Månersier, som har gjort denna fråga till föremål för särskildt studium, sanför ett egendomligt experiment, som utfördes med hufvudet af en kalf. Em kalf hängde i ett slagtarhus i Paris, och dess hufvud afskars med en knif; denna operation varade omkring en half minut. Hufvudet ställdes genast på ett bord och förlorade inom loppet af sex minuter två och ett halft uns blod. Under den första minuten affekterades alla musklerna i framoch bakhufvudet af häftiga och oregelbundna konvulsioner, Under de två följande minuterna antogo konvulsionerna en olika karakter. Tungan stack fram ur munnen, som omvexlande öppnade och slöt sig. Näsborrarne arbetade, som då ett djur med svårighet andas; konvulsionerna blefvo häftigare, då tungan stacks med en nål. Då fingret fördes intill ögat i pupillens riktning, på en tums afstånd, slötos ögonlocken hastigt och öppnades efter ett ögonblick, liksom hade ögat velat undvika åsynen af den främmande kroppen. Detta experiment upprepades flera gånger, till dess slutligen ögat endast slöt sig, då ögonlocket vidrördes. Vid slutet af fjerde minuten hade konvulsionerna alldeles upphört och upprepades endast då ryggmärgen vidrördes med en knif. Ögat förblef fortfarande känslolöst för allting, och vid slutet af sjette minuten var allt förbi, AE SR TV OA TFF To or of 18 ee 0 LME RR Vv.