Dagens Nyheter – 26 januari 1870, sida 2

vid dem, utan skämtade öfver mitt dåliga lynne: En dag; då hon kom till Hammarström, helsade hon oss från sin mor. — Allt sedan mamma var på Stjernvik, sade hon, hafva hennesbref undergått en stor -förändring. Före den tiden voro de korta och lemnade mig i okunnighet om huru hennes lif. förflöt. Nu talar hon om sin mari och allt hvad som rörer dem, Hon tyckes hafva ett behof. af att låta tankarnadröja vid hväd som förefaller dem emellan. Yet du, Emilia, dettå gör mig så innerligt glad; det låter mig hoppas att hennes ömhet för manner antagit en karakter, mera öfverensstämmandemed hans. En inre aning säger att deras hjertan slutligen skola sammansmälta i fullkomlig harmoni. Emilia motsade henne icke, men hon instämde ieke heller i denna förhoppning; utan fick helt hastigt en anledning: att aflägsna sig. Agda och jag blefvo allena. Mig föreföll Agdas förblindelselika oförklarlig som olycksbringande. Att hon verkligen trodde på styffadrens passion för modrenvar jag förvissad om; just denna tro retade mitt, genom svartsjukan föga ädelmodiga hjerta. — Har du sagt din mor att din styffader klagat öfver att hon icke besvarade hans glödande tillgifvenhet? frågade jag. — Då mamma var här, gjorde jag en skildring. af den kärlek Halfdan hyste för henne. Honhade-ibörjan svårt att fatta den; men!