Dagens Nyheter – 26 januari 1870, sida 2

kade lugnt på mig och räckte derefter handen åt förbrytaren, — Herman ropar oss, sade hon, frukosten väntar; kom låt oss gå in. Jag kysste handen, söm hvilade i min, och följde henne in i matsalen. CAgda var visserligen vänlig, mer det låg en viss köld och ett allvar i hennessätt, söm sade mig att jag. sårat henne, att hon icke så lätt skulle glömma detta, att det för em lång tid skulle göra henne kall mot barndoms vännen. Möjligt äfven att jag uppväckt något tvifvel, som framkallat den skugga af vemod som nu låg i de underbart glänsande ögonen. Nu, min hederlige Anton, följde en tid; då jag dagligen kom till Stjernvik! Var jag ieke der, så var Agda på Hammarström. Den gamla förtroligheten oss emellan hade återvändt, och min syster var nu, såsom fördom; Agdas bästa vän. Sommaren försvann, hösten äfven ock så kom vintern med ganska mycket görg för mig. (Verksamhet och arbete äro vanligtvis skar pare af trefnad och lycka, men tyvärr äro de icke alltid mäktiga att nedtysta passionerHa och qväfva hjertats fordringar. cDen närmare bekantskapen med Agda hade allt mer och mer utvecklat en böjelse, som alltid qvarlefvat i mitt hjerta: Alt kunde jag hafva lidit och försakat för Agdas egande,