Dagens Nyheter – 26 januari 1870, sida 1

att låta mig tjena såsom bulvan för att inbilla Sara att du tröstat dig. Hon vore bra enfaldig, om hon tänkte något dylikt. — Hon vore endast klarseende, svarade jag. — Du behagar skämta; men tro för all del icke att jag tager skämtet för allvar. Hjertat älskar blott en gång; du har varit innerligt fästad vid Sara, och du kan icke hafva upphört att hålla henne kär. — Innan jag såg Sara, älskade jag dig och blef — sviken, svarade jag. — Du har aldrig blifvit sviken, Justus. Hade du älskat verkligt då, skulle du icke sedan skänkt Sara din hyllnihg. Den sanna kärleken byter icke föremål. — Jag har icke heller gjort det, mumlade jag, men vågade icke se upp. CAgda lemnade mig, utan att säga något. Hennes sätt berättigade mig alldeles icke till att tro, det hon för mig hyste något annat än vänskap, om än egenkärleken tillhviskade mig, att hon var mera road af mitt sällskap än af andras. Hvad bevisade väl det? Att ortens kavaljerer icke voro särdeles rikt utrustade. Förnuftet sade mig helt obarmhertigt, att det var högst osannolikt att några ömmare känslor funnos qvar i Agdas bröst, och derför vågade jag icke kläda mina i ord. När hon berättade att bref anländt från England, blef jag vid dåligt lynne och då undföllo-mig yttranden, som blottade mitt hjertas hemlighet; men hon fästade icke någon vigt