Dagens Nyheter – 26 januari 1870, sida 1

—AU -— men deremot fanns ej någon glädje eller lycka för mig utan henne. Jag blef genom denna rena och djupa känsla bättre till min moraliska menniska, jag sträfvade att vid alla tillfällen söka öfvervinna mina sjelfviska instinkter, för att blifva henne värdig. — Hvad skulle Agda säga, om du handlade gå eller så? frågade jag mig alltid, då jag var osäker om mitt eget domsluts riktighet, och jag fann alltid det rätta, då jag vädjade till henne. Du må derför icke tro att jag blef ett helgon eller att jag alltid gick den väg jag borde gå. Nej, jag var dertill alltför obetänksam. Om jag blir en nyttig medborgare i samhället, i stället för en, som endast fördrifver tiden med att förstöra pengar, då har jag henne att tacka derför. tDenna vinter förefaller mig också, då jag tänker tillbaka på den, som en enda solljus dag. Visserligen hade äfven den sina skuggor, men dessa framkallades af min svartsjuka eller ock af min harm öfver att Agda aldrig i min uppmärksamhet ville se något annat än broderns vänskap. Gaf jag deråt en ömmare karakter, skämtade hon öfver mina försök att vilja trösta mig öfver förlusten af Sara, och då kände jag mig nedslagen. SVoro vi i Saras sällskap och jag då, såsom alltid, sysselsatte mig med Agda, sade hon: — Jag tror, Justus, att du har för afsigt