CTidigt den morgonen begaf jag mig till Stjernvik. Gömd bakom träden, som inhägnade gården, sökte jag uppsnappa hvad som föreföll. CResvagnen var framkörd, då jag intog mitt observatorium, reseffekterna fastspändes, kusken och betjenten väntade nu på honom. Den engelska betjentlymmeln stod vid vVagnsdörren med handen på vredet, och kusken höll med svårighet stilla de ystra hästarna. Han hade god tid att öfva sig i denna konst, emedan något öfver en timma förflöt innan Halfdan blef synlig. För mig var detta en evighet, under hvilken min svartsjuka uppjagades. Slutligen kom han ut på trappan med hastiga steg, sprang upp i vagnen och ropade åt kusken: CKör! Agda stod på verandan, men han såg ej dit, ej heller bevärdigade han Herman och Thureson med någon afskedshelsning, utan vagnen for med ilande fart genom grindarne förbi mig och utför alln. Jag såg hans ansigte; det uttryckte smärta och var saffransgult. Utan att hafva klart för mig hvad jag önskade, gick jag in på gården och upp mot huset. Herman kom störtande mig till mötes. — Välkommen, välkommen! ropade han och svängde mössan i luften, tog mig under armen och förklarade att jag såg ganska hungrig ut, hvarför jag måste in och smaka på den orörda resefrukosten. — Du skall veta att ingen orkade äta, då det ej behagade pappa att göra det, utlät sig