— 149 — — Mina båda barndomsvänner, svarade Agda. Halfdan kom fram till oss. Hans svarta ögon fästades på mig med ett skarpt, forskande uttryck. — HWNäkert erinrar du dig min vän Emilia Willner, utlät sig Agda, och här får jag pregentera hennes halfbror, löjtnant Willner. De bågiga ögonbrynen drogos tillsammans, en nervös ryckning syntes i hans ansigte, då han bugade sig för Emilia och räckte mig handen. . Emilia och jag gjorde min af att fara hem, men då utbrast Reiner: — För all del, låt mig icke skrämma bort Agdas vänner, det skulle göra mig ondt. Vi stannade, jag för att observera och blifva observerad, Emilia för att prata och skämta. . Halfdan frågade efter Herman och fick till svar, att han var ute och fiskade med sin lärare. — Det förundrar mig att Thureson kan vara road af dylika tidsfördrif och att han låter gossen förströ sig med något så själsmördande. Ogillar du icke detta sätt att öda bort tiden? frågade han Agda. Hans fråga förde till ett långt samtal om nöjen och tidsfördrif. SMin syster påstod, då vi foro hem, att Halfdan var en intressant sällskapskarl, något som jag icke kunde medgifva, hvaraf följde en liten meningsstrid, häftigare än ämnet berättigade till. MOR OCH DOTTER. 19.