Dagens Nyheter – 24 januari 1870, sida 1

Jag lärer kunna vänta honom hvarje ögonblick. — Hans ankomst gläder dig icke? sade Emilia. — Jag fruktar att han skall taga Herman från mig. Jag blir då så ensam, utan någon att lefva för . . CHon tvärtystnade, och vi vände på samma gång våra ansigten mot allån. Ett åkdon kom med ilande fart körande uppför den. — Är det han? tänkte jag. CGårdsgrindarne öppnades och en lätt resvagn rullade in på gården. Hvem det var som satt deruti kunde vi knappast se, så hastigt flög ekipaget förbi. Att det var en man uppfångade jag likväl. SAgda gick fram till trappan, men innan hon hann dit, öppnades vagnsdörren och en lång, smärt kavaljer hoppade ur. Han skyndade mot Agda, fattade hennes händer och utropade: — Att se dig var en lycka, att återse dig är en sällhet, den jag icke vågat hoppas på, jr jag fruktat hoppet, det bedrager så ofta. Hans ord behöfdes icke för att bekräfta den misstanke jag fattat, hans blickar sade mig att jag gissat rätt, då jag antog att han var förälskad i Agda. — Välkommen Halfdan, det gläder mig att återse dig, sade Agda. CHalfdans ögon fästades på Emilia och mig. — Ah! du har främmande, sade han,