Dagens Nyheter – 22 januari 1870, sida 2

danssalen, utan att jag uppsökte henne. Min vis-å-vis ropade åt mig, då han passerade förbi: — Hvar har du din dam? Jag stod det oaktadt stilla. — Har ni sökt mig? ljöd en len röst bakom mig. Det var Sara. — Jag ämnade just göra det, blef mitt svar och jag bjöd henne armen. Sara smålog och såg på mig, liksom hon velat säga: du är mycket förtörnad för det jag mankerade dig. — Dansar Elise bra? frågade hon, i medvetandet af att hon bland damerha var den dem som dansade bist. — Ganska bra, svarade jag. — Det gläder mig, återtog Sara med en min, som om det icke alls gladde henne. Jag fruktade att ni var missnöjd med mig, tilllade hon. — Och för hvad? frågade jag helt oskyldigt. — För det jag i mitt lättsinne mankerade er. Efter polkettens slut erinrade jag mig att ni fått mitt löfte. . — Fick jag löfte att dansa med er? sade jag. Det kan jag icke crinra mig. Att ni mankerade var således er fördel, jag hade eljest gjort det. — Nog, herr löjtnant, afbröt Sara och skyndade att figurera. Då hon åter var vid min sida, föreföll det mig som hon kämpat med