Dagens Nyheter – 22 januari 1870, sida 1

mig, för att meddela mig att hon trodde det Agda och pastorn skulle blifva ett par. — Om jag liksom hon vore en ung, vacker enka, skulle jag icke se åt en karl, än mindre vilja gifta om mig. Hon skyndade från mig, och jag blef ännu mera uppbragdt än jag var. Kunde det vara möjligt att Agda hyste något varmare intresse för presten? CAndtligen kom afskedets stund, då hvar och en skulle begifva sig hem. Alla foro af, min ridhäst stampade nedanför trappan, utan att jag gjorde min af att sitta upp. Emilia ropade åt mig, då hennes kusk gaf hästarno en pisksnärt: — Skynda dig, eljest hinner du icke upp prostgårdsdamerna och får icke eskortera din sköna. — Emilia har rätt, du måste skynda, sade Agda, som äfven stod på verandan. Jag rörde mig icke. . — Bättre, om jag aldrig kommit till prostgården, sade jag med så dyster ton, jag kunde antaga. — Hvad! Jag tror du är bedröfvad? utropade Agda lecnde. Ha Bara och du blifvit ovänner? Nu var hämdens timma slagen. Jag kunde få den triumfen och säga Agda att jag glömt henne, att jag älskade en ännan. Det skulle blifva en lindrande balsam för min sårade egenkärlek. Älskade hon den unge MOR OCH DOTTER, 17,