Dagens Nyheter – 22 januari 1870, sida 1

sina tårar. Jag blef icke rörd, jag var ond på henne och på hela verlden. CAlla möjliga tillfällen begagnade jag efter denna afton för att få vara med Agda. Jag var uppretad på henne, men jag kunde dock icke låta bli att fara till Stjernvik för att tala om min kärlek till Sara, hvilken var en dikt, den jag ville att Agda skulle tro på. Det låg ett eget behag uti att för henne skildra en känsla, som, varm och lefvande, bodde i mitt bröst, ehuru hon ej fick misstänka att det var för henne jag hyste den, CEn gång, under det vi talade om Sara, sade Agda: — Naturen har bestämdt utsett mig att vara förälskades förtrogna. Året innan min man dog erhöll jag förtroendet om, huru den ena makan älskade, under det den andra förblef kall. CÖfver Agdas ansigte låg ett lätt moln, då hon sade detta. Kommen hem, grubblade jag på dessa ord. Jag plågades af att någon annan än jag haft henne till sitt hjertas förtrogna. Kanske denne andre icke varit ärligare än jag, utan talat om en kärlek, den han hyste just för henne. CMina göromål hindrade mig att på en vecka komma till Stjernvik. Då jag derefter en dag besökte Agda, satt hon helt ensam under en af lindarna på gården. Då hon blef mig varse, utropade hon: — Nå, det var något riktigt rart att få se dig.