uttryckte sig, och fröken Blomqvist hade hos sig något torroligt, som ej förfelade att krydda samtalet. dTimmarne försvunno hastigt, och först långt efter supån tog jag afsked och red hem. Några dagar sednare blefvo Emilia och jag bjudna på middag till Stjernvik. Med mer än vanlig omsorg knöt jag den dagen min halsduk. (Jag beslöt, då jag var färdig, att icke alls sysselsätta mig med Sara, som jag visste skulle komma dit. Detta beslut hade jag måhända äfven hållit, om ej majorens flickor. varit så upptagna af andra och Agda uteslutande intresserad af den nykomne komministern, en ung man med ovanliga gåfvor. En annan orsak fanns också, hvarför jag ej kunde visa Sara den köld jag önskade, nemligen den, att hon oupphörligt kallade mig till sig. Jag var ursinnig på Agda för prestens skull och tog derför mitt parti att blifva Saras riddare. Jag sade henne, att jag afskydde mig sjelf för min svaghet att ännu finna något nöje i hennes sällskap; hon svarade: — Då ni anser det för en svaghet, låt bli att tala vid mig. Jag skulle bestämdt icke finna er så ytterst komisk, om ni icke oupphörligt vore vid min sida. SFörtörnad öfver detta fortsatta begabberi, aflägsnade jag mig, men då sökte hon upp