— 141 — och som lönat min kärlek med att blifva öfverste Brennenkronas hustru, Bordet var dukadt med en viss elegans, och muntra röster hördes från hvardagsrummet. — Är det Justus? ropade Emilia, då jag läste igen salsdörren. Jag hade icke väl bejakat frågan, än hon och Agda trädde ut. — Vi hafva väntat på dig, sade Emilia. Det var fem år sedan jag sista gången såg Agda, och likväl slog mitt hjerta häftigt, då jag nu befann mig ansigte mot ansigte med henne. Vid sjutton års ålder var hon en ovanligt vacker flicka, vid tjugotvå var hon en skön qvinna. . Då Agda stod framför mig, föreföll det som jag aldrig förr sett ett så hänförande ansigte. Hennes ögon strålade och läpparna logo på ett så hänförande sätt, att, en man med hjerta måste förlora det. Till lycka för mitt, hade jag Saras bild i minnet; detta hindrade mig likväl icke att tänka: CAgda är bestämdt den vackraste qvinna jag sett. eMan må vara förtjust eller icke, så flyger tiden alltid fort, då man är i sällskap med en ungdomsflamma, som utvecklat sig till en älskvärd qvinna. Till skam för min trohet mot Sara, måste jag tillstå för dig, att under samtalet med Agda återupplifvades alla mina barndomsdrömmar, så att jag icke tänkte vidare på min kärlek till Sara eller min harm öfver hennes uppförande. MOR OCH DOTTER. 16.