Dagens Nyheter – 20 januari 1870, sida 1

Jag ställde, under det jag hjelpte kusken, till damen några frågor om hvart hon ämnade sig, men utan att se på henne. Hela min uppmärksamhet var fästad vid de stackars hästarne. Till Stjernvik, svarade hon; jag vände mig om. Det var Agda. Ett ögonblick sågo vi på hvarandra, utan att säga hvarandra ett ord. Vi voro båda lika fverraskade. — Hvilket oförmodadt möte, sade Agda och räckte mig sin hand. Hvad jag svarade, då jag fattade den, står alltför dunkelt för mitt minne, att jag skulle kunna upprepa det. Jag var mera upprörd än jag inför mig sjelf ville erkänna. Regnet fortfor att ösa ned, och jag föreglog Agda att vända om och taga in på Hammarström, som låg oss närmare än Stjernvik. Hon antog förslaget, presenterade ynglingen såsom sin bror, hvarefter vi vandrade af till mitt hem. Genomvåta kommo vi dit. Emilia helsade Agda välkommen med den innerligaste hjertlighet, och jag begaf mig upp på mina rum för att kläda om mig. Min sinnesstämning var icke den bästa, då jag vid middagen infann mig i matsalen. Jag kände mig harmsen och bittert stimd mot henne, som jag i gossoch ynglingaåren älskat,