Dagens Nyheter – 20 januari 1870, sida 1

— Frälsebondeeller s. k. fästebondesaken i Danmark debatteras nu lifligt af danska riksdagen, i anledning af ett förslag af J. A. Hansen om lag för fästegodst öfvergång till sjelfegendom. Det torde intressera våra läsase att höra, huru denna öfvergång till en betydlig del redan egt rum under de sednaste 20 åren samt på ett humant och billigt sätt, hvilket bör tjena Sverige till ledning, då nu samma fråga, 20 år sednare, håller på att ställas på den offentliga dagordningen i vårt land. Inrikesministern yttrar bland annat: Enligt de upplysningar, som föreligga, funnos-den 1 januari 1850 i Danmark 20,305 fästegårdar med hartkorn 108,552 tr, fördelade sålunda: på domängodsen 1,051 gårdar med 18,565 tr hartkorn; på allmänna inrättningars och benificerad egendom 2,082 gårdar med 54,592 tr hartkorn och privata egendomar med 7,051 gårdar med 35,455 tr hartkorn. Den 31 december 1868 var den återstående fästeegendomen sålunda fördelad: på domängodsen en gård med 5 tr hartkorn, på allmänna inrättningars och benificerad egendom 533 gårdar med 3,629 tr hartkorn; på lån stamhus.oceh fideikommisser 5,464 gårdar med 30,128 tr hartkorn och privata egendomar med 3,198 gårdar med 16,614 tr hartkorn; tillsammans 9,246 gårdar med 50,276 tr hartkorn. Under 19 år, från 1850—1868, ha således 11,089 fästegårdar med 58,146 tr hartkorn öfvergått till sjelfegendom. Vill man nu, då fästeegendomens öfvergång till sjelfegendom, hvad domäner, allmänna inrättningars och benificerad egendom beträffar, skett enligt lag eller åtminstone genom lagen betydligt underlättats, endast hålla sig till den bondegendom, som finnes under länen, stamhusen, fideikommisserna och enskilda gods, ställer sig förhållandet sålunda, tror jag, att man icke är långt från sanningen, när man antager, att i närvarande ögonblick i Danmark ej finnes mycket öfver 6,000 till 6,500 fästegårdar, och den öfvergång, som sålunda egt rum, bör, enligt min åsigt, anses ganska tillfredsställande, isynnerhet vid betraktande deraf, att orsaken till de ej varit starkare, icke är att söka blott godsegarens obenägenhet att sälja elle deri, att de sätta priserna på fästejorden för högt, utan äfven dels i XfästarnesX olust, dels på många ställen i deras bristande förmåga att köpa och slutligen i speciela föror AT kneg ägs rr