Dagens Nyheter – 17 januari 1870, sida 2

insåg äfven att det skulle blifva svårt att lära henne begripa honom. Septemberhimlen var grå, ett. fint duggregn, liknande ett töcken, föll oupphörligt ned från himlen och gaf åt träd, buskar och mark ett genomblött och sorgligt utseende. : Agda gick trots dugget ned till stranden, hvilken -hon följde, till dess -hon stannade utanför en koja, som låg på östra udden, Några fiskarbodar, en af stockar lagd brygga och ett par vid den fastgjorda båtar antydde att stugans egare var, fiskare. Kojan. var stängd. Efter att förgäfves hafva bultat. på dörren, blickade Agda ut: åt hafvet; för att e om någon båt syntes till. Agdas ögon fästades vid en båt, som trots töcknet syntes: på något afstånd och med hastighet närmade. sig land. Den var ännu så aflägsen, att :chon endast kunde urskilja att i den sutto tvenne män, en vid årorna och en vid styret. Kursen ställdes rakt på fiskarkojan. — Det är gamle .Sven som vänder hem, tänkte Agda och blef stående för att afvakta fiskarens ankomst... Båten kom allt närmare och närmare, och nu kunde hon känna igen dem som sutto deruti. Roddaren var en ung fiskare, mannen vid styret en herreman. Ännu några årtag och Agda utropade: — -Halfdan!