Dagens Nyheter – 14 januari 1870, sida 1

Om Ottilia tillvann sig de flestas sympatier, så var detta icke händelsen med Halfdan. Hvarken herrarne eller damerna tyckte om honom. De stötte sig på hans stolta väsende och funno honom odrägligt högmodig. Att han vär en vacker karl kunde icke förnekas, men hvem frågade derefter, då han var en öfver sina pengar högdragen man. När gästerna hade aflägsnat sig, var Ottilia alldeles förbi af trötthet. Hon nalkades dottern för att säga henne godnatt. Agda stod midt på golfvet i salongen under en af kronorna. Ljusen kastade sitt sken på hennes ansigte, så att hela den bländande fägringen föll i ögonen. Herman hade slagit armarna om systerns lif och betraktade henne, under det hon förde undan de gyllene lockarna från hans panna. Gruppen var så intagande, att den skulle hänryckt en målare. Ottilia utropade också helt ofrivilligt: — Hvad du är vacker, min dotter! Och jag, som icke förr märkt att du är en fulländad skönhet! — Frapperades du icke deraf vid första mötet? inföll Halfdan. — Nej, jag tyckte då endast att Agda såg ut så, som jag önskat att hon skulle se ut. — Det är oförlåtligt, mamma, utropade Herman och kysste den högt rodnande Agda, att du icke blef hänryckt vid Agdas åsyn, det blef