Dagens Nyheter – 14 januari 1870, sida 1

rn qvar, när begrafningsomkostnaderna blifvit betäckta. När de körde upp till Stjernvik, gjorde Ottilia ett utrop af öfverraskning, då hon fick se den ståtliga byggnaden. Så präktigt hade hon icke tänkt sig dottrens hem, utan för hennes fantasi hade sväfvat något som erinrade om borgmästarens landställe i X—vik. Balkongen och pelarne som uppburo den voro festligt smyckade med blommor och så vackert dekorerade med guirlander, att öfversten hade heder af arrangemanget. Sjelf stod han på trappan, klädd i svart frack och hvit halsduk. — Hvad är det der för en gubbe? frågade Herman. — Är det din svärfar? inföll Ottilia, — Nej, det är min man, svarade Agda leende åt modrens fråga, som föreföll litet besynnerlig, då farmodren efter all sannolikhet underrättat Ottilia att öfversten var öfver sextio år. — Så nedrigt att du skall vara den der gubbens hustru, usch, så otäckt! utbrast Herman. Tycker du det passär att din man ser ut som ett pergament i ansigtet, då mammas är en ung, vacker och ståtlig karl? Hvad Agda tyckte, uttalade hon icke. Vagnen stannade, och öfversten helsade sin intagande svärmor, så som en man med hans sinne för qvinlig fägring måste helsa ett fruntimmer, så rikt begåfvad dermed som Ottilia. Han sade henne i första andetaget, att hon