Dagens Nyheter – 13 januari 1870, sida 2

— Kära, min lilla flicka, så roligt att återse dig, sade Ottilia och kysste dottrens panna och ögon, men för all del barn, låt oss icke blifva upprörda, det skulle misshaga Halfdan, men hvar är han då, är han icke med dig och tager mot mig? Jag har varit sjuk, och det skulle hafva fröjdat mig om han varit mig till mötes, jag får nu vara nöjd med att hafva haft den glädjen att omfamna dig. Ottilia strök med händerna öfver Agdas panna och kysste den ett par gånger, under det dottren med passionerad häftighet tryckte sig intill modren. — 0, min mor, min mor, så har jag dig då åter, du saknade, du afgudade moder! Hvad jag älskar dig innerligt, och hvad jag nu är lycklig, stammade Agda. — Jag tror dig, min engel, men du. skall släppa mig nu, jag är icke klädd och ångbåten går snart. Agdas armar lossnade och hon reste sig långsamt. Ånyo var det som om snö fallit öfver hennes varma hjerta. Så hade Halfdan säkert känt det, då han med sin glödande kärlek närmade sig sin hustru och fick ett ljumt mottagande. Det stack till i Agdas bröst, så hade hon icke föreställt sig deras första möte. Ottilia, fullkomligt okunnig om att dottren fann sig sviken i sina förhoppningar vid detta återseende, vände sig till spegeln och lät kammarjungfrun fullborda sitt arbete. Under