Dagens Nyheter – 13 januari 1870, sida 2

gen. Listor hafva redan blifvit framlagda för insamling af nödiga medel till omkostnaderna för utställningen. Tidningarna i Turin ha ställt sig i spetsen för denna insamling, några af dem med summor från 8,000 titl 10,000 frank. Det är dock tvifveil underkastadt huruvida företaget skall kunna bringas till stånd genom uteslutande privata krafter. Domen har nu fallit öfver medarbetarne i Rappel4. Densamma lyder för Charles Hugo på 4 månaders fängelse och 1000 frank 1 böter, för -Barbieux på 3 månader oeh 1000 frank, för Felix Pyat in contumaciam på 4 månader och 1000 frank. Dessutom blef den sistnämnde ytterligare dömd till 4 månader och 1000 frank derför att han bland soldaterna i kasernerna utdelat sitt upprop. Kejsaren har på Olliviers förböu benådat grufarbetarne i Aubin. Sachsens andra kammare har antagit den nya dissenterlagen, men deremot afslagit lagen om införandet af det obligatoriska civiläktenskapet och obegränsad rätt att bilda fria religiösa församlingar. Afslaget skedde med 33 röster mot 31, således med endast 2 rösters majoritet. Herrehuset har samma dag enhälligt antagit förslaget om dödstraffets upphäfvande. Detta märkliga beslut innebär på en gång en protest mot det förslag till gemensåm strafflag för det nordtyska förbundet som bibehåller dödsstraffet och tillika ett häfdande från de sachsiska partikuläristernas sida af de särskilta förbundsstaternas sjelfstyrelse i lagstiftningen. Det finns kanske icke någon mera rörande episod i Medeltidens historia än berättelsen om barnens korståg. Hur träget vandrade icke deras små fötter dag efter dag mot det heliga landet, som de icke skulle uppnå i detta lifvet — ehuru tvifvelsutan den rörande enfalden i deras tro på deras resa förhjelpte dem till ett ännu heligare, andligt rike! Vi draga icke ut på korståg i våra dagar, och det är ieke, på det hela taget, sämre bestäldt med oss för det; men emellertid har historien om dessa oskyldiga, unga entusiasters öde återkallats i minnet af en berättelse, som når oss från Verviers i Belgien. För icke längesedan drog der fram genom gatorna en procession, sammansatt uteslutande af barn och räknande från 500 till 600 i sina leder. Dessa barn voro icke stadda på korståg — de hade gjort strike. Fyra dagar efter hvarandra upprepade de sin egendomliga marsch genom staden, företrädda af en musikkår. Deras fordringar voro just icke mycket öfverdrifna — deras skäl talande nog. De förklarade, dessa barn, att de ieke längre kunde fortsätta att arbeta från kl. 5 på morgonen till 10 på qvällen — det vill säga under sjutton timmar af tjugofyra; och de begärde af sina arbetsgifvare att dessa måtte låta sig nöja med att barnen trälade från kl. 6 på morgonen till kl. 7 på qvällen. Allmänna opinionen understödde dem så varmt, att deras arbetsgifvare, väfvarne, nödsakades att gifva vika och låta sig nöja, till hvad pris som helst för det närvarande, med endast tretton arbetstimmar om dagen af hvarje barn. Man må hoppas, att väfnads-industrien i Verviers icke måtte gå alldeles under i följd af denna eftergift; men, ruinerade eller icke, måste arbetsgifvarne upphöra att arbeta barnen till döds. fa VM gm . oo