Dagens Nyheter – 12 januari 1870, sida 3

Lä Hvarjehanda nyheter, Det sämsta drag hos nutidens unge män är liknöjdheten. De lefva en drönares lif; de arbeta icke med lust och icke heller roa de sig med lust. Många af dem hafva en alltför långt drifven sjelfaktning, som är en god källa till skeppsbrott på lifvets ocean. För att få framgång här i lifvet äro heder och hederligt arbete den enda rätta utvägen. Boklig lärdom är icke allt som fordras; prat gör det icke heller. Som regel skall man finna, att en hal och ledig tunga under en tid kan sätta en man i stånd att intaga en viss ställning. Den kan stå honom bi tills han blir 45 är eller så, men har han sedan icke någon mera solid egenskap, försvinner han till ett intet, och man kan säga att han talat ut. Att vara skärp affärsman hjelper honom icke. Skarpa affärsmän, hvilka blott se den ena sidan af en sak, och detta den för dem fördelaktigaste, blifva snart kända och bemärkta. Den enda säkra vägen till framgång är att arbeta — ständigt arbeta, men arbeta med förstånd. En ny Momte-Christo-ö. Tidningarna från Panama berätta en historia om en funnen skatt, som mycket påminner om den genom Dumas roman bekanta Monte-Christos. För tio år sedan dog en matros i San Francisco. En läkare hade skött honom med stor omsorg, och till lön derför gaf matrosen honom följande upplysning: Han hade i sin ungdom varit sjöröfvare. Med ett tjog kamrater gick han kort före Sydamerikas befrielse som passagerare ombord på ettspanskt skepp, hvilket medförde en dyrbar last af guld och silfver från Peru till Cadix. Efter 5 veckors segling anställde de ett plötsligt blodbad på fartyget, dödade hela besättningen och förde fartyget tillbaka till Amerika. En natt, då de öfverlemnade sig åt en vild orgie, strandade fartyget på en liten ö. Det förolyckades och 3 man omkommo i böljorna. De andra 12 räddade sig genom simning, bergade under de följande dagarne den dyrbara skatten och nedgräfde den på ön, hvarefter de sökte att i storbåten nå fasta landet. En våldsam storm uppstod emellertid, båten kantrade och endast en räddades — nemligen matrosen, som berättade dettå för läkaren i San Francisco. Läkaren realiserade hela sin förmögenhet för att upptäcka skatten, men allt var förgäfves. Totalt utarmad; sålde han slutligen — i fjol .— hemligheten till ett sällskap kapitalister i Costa-Rica. Dessa läto genast anställa de noggrannaste undersökningar på öarne i den trakt, matrosen hade angifvit. Slutligen, den 4 sistlidne november, upptäcktes stället, der skatten blifvit gömd. Man fann guld och silfver till ett värde af 50 millioner! HKhedivens gäster. En brefskrifvare från Berlin till Göteborgs Handelstidning yttrar, bland annat: Man kan ej tänka sig något oförskämdare än det sätt, hvarpå khedivens gästfrihet blifvit missbrukad (under högtidligheterna vid Suez-kanalens invigning). Ett mycket lärorikt exempel härpå berättar Wachenhusen om en tysk. Denne herres reskassa hade blifvit tom. Sådant kan hända, och vederbörande konsul är i dylika fall alltid gerna beredd att hjelpa ur förlägenheten. Men att begagna denna utväg var alltför obeqvämt för vår landsman. Khediven kan hjelpa fortare och billigare. Utan andra reflexioner öfver det passande och andra fördomar, går vår landsman till sin hotellvärd, låter denne gifva sig en (för öfrigt lumpet liten) summa och öfverlemnar åt honom att uppsätta densamma på khedivens räkning! — Var detta den högsta grad af oblyghet? Nej. En fransman gick ännu längre. Denne hade på hasardspel förlorat 60 frank. Skall jag, så frågar han sig sjelf, vidkännas denna förlust, jag, som är vicekonungens gäst? Det kan jag ej gå in på. Vicekonungen måste godtgöra mig den! Och så går