Dagens Nyheter – 12 januari 1870, sida 2

— Din mor! Halfdans ansigte blef mörkgult och Agdas purpurrödt. Hon hade förrådt den öfverraskning, hon ämnat honom. Att nu söka: rätta detta fel och dölja sanningen gagnade till intet. — Ja, min mor, sade hon efter ett ögonblick. Jag har öfvertalat henne att göra Herman sällskap hit; jag gjorde det för att bereda dig en glädje. — Och du har, mig ovetande, tillåtit dig detta? utropade Halfdan, i det han rusade upp, kastade omkull bordet, på hvilket hans hand hvilade, fattande om Agdas armar. . Huru har du kunnat vara så djerf? Han släppte henne, slog händerna för ansigtet och kastade sig ned i en soffa. Agda hade blifvit dödsblek och stirrade på styffadren. Hvad betydde denna häftighet? Huru förklara den harm, han erfor vid underrättelsen att Ottilia skulle komma? Borde ej förhoppningen att sammanträffa med henne göra honom glad? — Halfdan, sade Agda, jag önskade bereda dig en glädje, nej, en sällhet, då jag helt oförmodadt förde min mor i din väg... Jag har tänkt mig detta möte så lyckobringande för oss alla, men nu förefaller det som jag frammanat en olycka, — Nära nog, mumlade Halfdan. — 0, min Gud! Är det möjligt att mina aningar skola gå i fullbordan, utbrast Agda