Dagens Nyheter – 12 januari 1870, sida 2

då af en häftig åtrå att blifva älskad så, som jag sjelf älskar, men denna åtrå; Agda, skall aldrig uppfyllas, jag vet det. . Halfdans hand omfattade Agdas arm och han tillade: — Kärleken eger icke någon lycka, endast lidanden att erbjuda mig. Handen lades åter öfver ögonen, för att bortskymma glöden i dem. Agda förblef stum, Det är med utbrotten af starka känslor, som med utbrottet af åska och storm: de lemna häpnad och bestörtning efter sig. Agda darrade, då Halfdan klagade öfver Ottilias ljumhet, ty äfven hon hade mången gång upphäft samma klagan, men hon ansåg sig hafva haft orätt. Bristen på värma hos Ottilia låg endast på ytan, och Halfdan, liksom Agda, hade missförstått hennes inre, derför att hon gömde de rika skatterna bakom ett lugnt yttre. Att hans kärlek var djupare kunde vara möjligt, men borde han icke inse att skilnaden låg deri, att han var man och hon var qvinna. — Du förstår icke min mor, yttrade Agda efter en stund, och jag vill derför fullfölja liknelsen med bäcken. Den framflyter stilla, det är sannt; denna stillhet är likväl icke något vittnesbörd om att det ej bor en stor kraft i den, utan endast ett bevis på att den under vanliga förhållanden följer den riktning naturen gifvit; men den lilla bäcken kan svälla