Dagens Nyheter – 12 januari 1870, sida 2

Svenska sjömän i Newyork. (Från Dagens Nyheters korrespondent.) Det gifves sannolikt intet land i verlden, som i förhållande till sin folkmängd utsänder ett större antal sjömän under främmande nationers flaggor än Sverige; oeh då de fleste af dessa sjömän förr eller sednare landa i Newyorks hamn, denna stora stråkväg för hela verldens handelsflottor, torde ofvan angifna imne vara förtjent af den svenska allmänhetens uppmärksamhet — så mycket hellre som den svenske sjömannen tillhör, snart sagdt, alla samhällsklasser i sitt land. Litet hvar har bildat sig en föreställning om sjömannens lif: redan barnbokens kolorerade planscher och, längre fram, romanens idealiserade skildringar at stormar och skeppsbrott, af trofast kamratskap i yttersta nöd, af den oförväntade räddningens fröjd framkallade gossens oeh ynglingens entusiastiska beundran och väckte ofta hans håg att välja en bana, så rik på omvexlingar. Och i en sednare period af vårt lif underhållas dessa föreställningar genom tidningarnes detaljerade berättelser om olyckshändelser till sjös samt genom statistiska sifferuppgifter om på hafvet spildt gods och spillda menniskoltf. Få torde de emellertid vara,som ega kännedom om den verkliga naturen af sjömannens lif, huru ensamt och öfvergifvet det är, huru blottstäldt för frestelser och huru främmande för samhiällslifvets jemna utveckling! Gående från hamn till hamn och från skepp till skepp, är hans lif en trogen bild af det oroliga element, på hvilket han tillbringar sina dagar. Under åratal skild från fädernesland, anhöriga och vinner, förlorar han lätt ända till minnet af dem, och de nya förbindelser han ingår, liksom de erfarenheter han samlar, äro föga egnade att gifva några fasta stödjepunkter för lifvet. Framför andra lider den svenske sjömannen af isoleringens onda. Då irländaren, engelsmannen! och tysken i språket ega en föreningslänk med det förflutna och en kraftig påminnelse om hem och fädernesland, måste svensken uppgifva äfven detta och blifver så en kosmopoliti ordets vidsträcktaste bemärkelse. Nu förhåller det sig tyvärr så, att de erfarenheter och bekantskaper den unge, nyblifne sjömannen gör i land vanligen falla inom den sfer, som tillhör samhällets lägsta grader: det usla krognästet, den snikne, samvetslöse hotellvärden, den fridlöse rånaren, den prostituerade qvinnan — alla dessa ställa sig 1 sjömannens : väg, likt roffåglarne kring åteln. Och liksom de plundrat tusende af hans kamrater, lika säkert skola de plundra honom, och detta icke blott en, utan många gånger! Ty om någonting kan jemföras med plundrarnes grymma. rofgirighet, så är det deras offers sorglösa lättsinne. Sjelfva hans dygder — obegränsad frikostighet och hjertlig vilvilja — vända sig mot honom och blifva medel attlocka honom i snaran. Vi afstå villigt från försöket att skildra de bedrägerier af alla slag, för hvilka sjömannen i Newyork är utsatt. Vare detnog sagdt, att hans mödosamt förvärfvade penning till större delen stannar i händerna på utskummet af den stora stadens befolkning samt att hans fysiska och moraliska kraft, så att säga, förvissnar under beröringen med denna drägg. Ett ondt af denna beskaffenhet och omfattning kunde icke undgå att väcka menniskovännens uppmärksamhet, och. särskildt stod staden Newyork för sin rikedom, och handel i allt för stora förbindelser till sjömännens talrika klass för att icke räcka densamma en kraftig hand till räddning. Och om denna rörelse snart och hufvudsakligen ställde sig i kyrkans tjenst, så skedde detta i full öfver: ensstämmelse med naturen och andan af amerikanska förbållanden, enligt hvilka hvarje mtr rr samme ER -— RARE AEA