Dagens Nyheter – 12 januari 1870, sida 1

— Det skulle jag, och min mor gör det ju? När jag tänker mig in i hennes egenskap af din maka, förstår jag också huru sorgsen hon nu måste vara. — Ottilia är van vid att vi långa tider lefva skilda, inföll Halfdan. Hon älskar mig icke nog högt för att känna saknad, såsom du skulle hafva gjort, om du varit i hennes ställe. — Älskar icke min mor dig nog högt, säger du? utropade Agda och såg på honom med bestörtning. Halfdan hade sagt för mycket, men blodet brände hett i hans ådror, och det var ej någon lätt sak att då väga orden. Han förde hastigt undan de svarta lockarne från pannan, höll handen öfver ögonen och sade med lugn röst: — Förstå mig rätt, Ottilia gifver mig så mycket kärlek hon är mäktig af, men förmågam att älska i högre mening är hos henne icke så stor som hos dig och mig. Detta är en naturbrist, som hon icke kan anklagas för, lika litet som jag, derför att mitt pockande hjerta fordrar mera, än hon kan gifva. Hennes känslor likna bäckens sakta rinnande vatten; mina, hafvets vilda vågor. Den jag älskar vill jag ega, liksom hafvet sitt rof. Min kärlek är en passion, som upprör och beherrskar hela mitt inre. Felet är icke mitt, icke hennes, att hon ej förmår fatta de vilda elementerna i mitt inre, men detta förhindrar icke att jag ibland gripes af en orolig längtan efter ett svar på min känsla, Jag fattas MOR OCH DOTTER. 8.