Dagens Nyheter – 11 januari 1870, sida 2

icke med något lidandöjhuru bittert som helst, kunna betala. den lycka, han då njöt. Vagnen stannade, och Halfdan kände att han borde Tacka Gud, att det svåra profyet var lyckligt slutadt. — Jag skall icke dröja längre än ett par dagar, tänkte han; blefyen. ensam i. de rum,. man upplåtit åt honom. Om fredag reser jag, detta är bestämdt, tillade han och gick fram till ett af de uppslagna fönstren, Han blef stående, lyssnande till hafvets suckar, Han hörde hura -den rastlösa vågen, sjöng sin sång i den. stilla natten, oaktadt icke minsta vindfläkt rörde trädens löf. Halfdans hjerta arbetade. -lika oroligt. — Jag kan, icke. sofva, mumlade han, jag vill gå till stranden och se hafvet, kanske blir det. sedan lugnare inom mig. O, hvad jag i-denna stund afskyr stillheten, som omger mig.Det är en alltför skärande kontrast mellan den och mitt inre. Han gick ut, men blef stående ett ögonblick, för att skåda upp till de fönster, der ljus syntes. Var hennes gofrum der? Han förde handen öfver pannan och mumlade: — Hyilken infernalisk slump förde hennes och mina vägar samman ? Han. stampade med foten i marken och gick hastigt öfver gården... Han passerade trädgården, genom parken och sedan öfver en stenig hed, som låg mellan den gednare och stranden. Sjötång och vässrör voro här uppkastade på den grugiga och