Dagens Nyheter – 10 januari 1870, sida 2

— Jag beklagar att hafva upprifvit ett sår, som ännu icke tycks vara läkt, sade Agda. Halfdan stödde. pannan i handen. Han vågade icke lyfta de sänkta ögonlocken. — Beklaga icke att hafva återkallat ett Kärt, ett dyrbart minne, som erinrar mig om den renaste fröjd jag njutit. Då vi första gången älska, skänker kärleken oss en sällhet, som den sedan icke eger ått bjuda, — — När man är så fästad vid det förflutna, inföll Agda, är det då. möjligt att vara lyck lig i det närvarande? Ågda blickade forskande på Kohom. ta Haltdan såg hastigt upp. Det blixtrade tilli hans ögon; var det af harm eller smärta? Hans röst hado ett skärpt yttryck då hån svarade: — Bör det närvaärandes lycka göra oss glömska af det förflutnas. sällhetY Jag tror det icke, men tyvärr har jag under de sednaäre åren glömt min ungdomskärlek så fullkomligt; att jag icke ens med en tanke dröjt vid den; örrän jag såg dig, Detta är ett föl, som jag nu. anklagar. mig för, Han steg upp och gjorde ett. slag öfver salongsgolfvet, hvärefter han stannade framför Agda. E j — Medgif att Agda betraktar Fin moders man såsom en fiende? — : : Agda rodnade och sänkte ögonen. — Icke fu mera, svarade hon med lihdrigt darrande röst. Betzär längesedan jäg gjorde det. Jag har lidit mycket af att min mor gaf sitt hjerta ät en främling, och miss