Dagens Nyheter – 10 januari 1870, sida 1

qÅ — Det gifves naturer; hos hvilka känslorna så hastigt utveckla sig, att de endast behöfva några timmar för att antaga dimensionerna af häftiga lidelser. Hitintills hado hos Halfdan vilja varit detsamma som kunna. Han hade fått allt hvad han önskade, utan att det kostat honom särdeles stor möda. Händelser hado gått i förbund med hans önskningar, och deraf hade alstrats en öfvermodig tro på sig sjelf. Nu stod likväl denna vilja framför ett hinder, som den icke kunde besegra. Hvad var väl lifvet då? Halfdan inträdde den följande morgonen i öfverstens salong. Agda var ensam. . . Det låg något kyligt i hennes helsning, hvilket icke undföll Halfdan. Han förstod genast att, om hon skulle medgifva att han dröjde i hennes närhet, måste han iakttaga stor försigtighet, ty Agda skulle aldrig förlåta, att han på minsta vis svek den trohet, han var skyldig hennes mor. Han visste att Agdas hjerta var afrenaste guld, att hennes karakter hade stålets fasthet, om än hennes yttre väsende erhållit något af vaxets mjukhet. Förolämpningen, att hån; mMOdrens man, skänkte henne sin hyllning, skulle hon aldrig förlåta. Han måste derför söka vinna hennes förtroende och utplåna det oförMOR OCH DOTTER. 6.