eller förlust utgör lösen för köpmannens lif. Ju mera Halfdah vågade, ju större frestelse innebar det för honom. Börsspel var hans passion ; köpande och säljande af statspapper utgjorde hans nöje, emedan det fråmkällade en ständig själsspänning som icke tillät tankarna att fästa sig vid något annat, och just detta behagade Halfdan. T likhet med de flesta vågsamma naturer, hade lyckan tagit honom under sitt synnerliga hägn och gifvit framgång just då, när alla ansågo honom förlorad. Han hade på de få år, söm förgått sedan han ärfde sin far, mångdubblat sin förmögenhet och var, till och med i London, ansedd för en förmögen man, hvilken genom djerfva spekulationer och en exempellös lycka kommit till rikedom. Älskade Halfdån penningen? Ja, såsom medel till makt och oberoende. Makten och sjelfständigheten hos en rik man, hvilken icke behöfver böja sin nacke för någon, men som dagligen ser andra Kröka rtyggen för sig, var en ställning i lifvet, som han hade sträfvat att ernå, och då han kommit till detta mål, fortsatte han sitt spel, emedan det nu blifvit ett behof för honom. Men hvart hade under dylika förhållanden friden och lugnet tagit vägen, denna frid och detfa lugn, som utgjorde håns sällhet, då han gifte sig med Ottilia? Hvad hade det blifvit af-den tillfredsställelse han då erfor? Ack, de hade flytt, dessa milda och ljufva englar,