som då gåfvo ett så tjusande behag åt hans lif, de hade varit ostadiga gäster i hans hjerta. Några veckor efter bröllopet hade de helt trolöst öfvergifvit honom. Med rastlös oro kastade han sig då in i spekulationerna och fick sedan icke någon tid öfrig att reflektera öfver sin husliga lycka. Han ansåg sig hafva dragit en god lott ur äktenskapets urna och aktade sig att granska den närmare. Hvad kunde väl en hustru vara för en man, sådan som han? Ingenting annat än en varelse utan egen vilja, som passivt fogade sig efter hans önskningar och som aldrig hade en egen tanke eller en egen öfvertygelse. För att få lefva i lugn, hade Ottilia undvikit allt som kunde leda till husliga uppträden. Han fick förfoga öfver -henne och Hennes barn såsom honom behagade, utan att hon satte sig mot hans godtyckliga förfarande, Hon var nöjd, blott han icke var missnöjd. Viljelösheten hos den qvinna, han gift sig med, hade han upptäckt redan vid början af deras äktenskap, men Halfdans egenkära och stolta karakter tillät icke att han ens för sig sjelf erkände det denna foglighet plågade hönom. Han antog såsom gifvet att en hustru med sjelfständig karakter icke kunnat bereda hans lycka. Ottilia, sådan hon var, med sitt alltid goda lynne, milda sinne och stora medgörlighet, var bestämdt skapad för honom,