Lyckan gynnade löjtnanten:: han fick ott. rum på Skandinayv. q Öfversten hade åtskilligt att tala med öfverkyparen om och uppdrog derför åt res-. kamraten att föra hans fru upp till deras rum. Företrädda af en uppassare, stego Ada och. löjtnanten uppför trappan, den förra stödd på den sednares arm, men han stannade helt tvärt vid första afsatsen, der de mötte en ung man; som, utan att kasta ens den flyktigaste blick på dem, skyndade förbi. Löjtnanten kände att Adas hand darrade; han blickade på hennes ansigte, det var blekt och förvirradt. — Mår ni illa? frågade han. : Ada förklarade att hon mådde fullkomligt väl och gjorde en rörelse för att fortsätta stigandet uppför trappan, men hennes kavaljer. förhindrade detta, sägande: — Ni darrar ännu och är upprörd, hvarafkommer det? INGE — Af svaga nerver. Ada försökte småle, : men leendet var vemodigt och gjorde ett pinsamt intryck på den öfver öronen förtjuste unge mannen, Hans lefnadsvett förbjöd hononom att göra några flera frågor, men han tänkte med harm: — Hon kände mannen vi mötte; det var hans åsyn som upprörde henne. Utan att yttra något ord vidare, förde han MOR OCH DOTTER. ö