Dagens Nyheter – 5 januari 1870, sida 2

En mäånljusFaugustiafton! ledsagadeäHalfdan sin unga hustru ombord på ei ångbåt, som skulle föra det nygifta. paret bort från Haris och hennes fördelsestäd. De hade på förmiddagen blifvit vigdä, och Ottilia hann eödast utbyta brudskruden inot ex resdrägt, för att komma i rättan tid ned till den väntande ångaren, dor lille Herman och Magdalena redan voro inlogerade i en för dem Hyr hytt. Natten var ljus och herrlig; då fartyget; mod det dofva bullret från ångmaskinen; sköt fram öfver deh spegelklarä vattenytan. De båda makarna suttö på däck sida vid sida och utbytte ömma ord, blickar och kandtryckningar. Halfdan hade. setat på däck oräkneliga gånger förr och betraktat den blå himmölen, det slumrade HKafvet och det bleka månen, iien äldrig förr hade han funnit haf, hinimel; måne och stjernor så skönå som denna nätt, öch aldrig förr hade en känsla af så ljuf och stilla frid fyllt hans själ: Han var fullkomligt lycklig. Fråmtiden skulle blifva hvad detta ögonblick var. Det förflutnas oroliga sträfvan och otillfredsställda önskningar hade nu funnit det mål, Kvarefter han fträngtat. Den rastlösa längtan efter ombyte; efter allt hvad som var nytt och oåtkomligt, skulle icke mera vakna till lif och plåga honom. Den engel, som nu satt vid hans sida, skulle försköna haåns hem ochfgifva en poetisk anstrykning åt jdes pro