Dagens Nyheter – 5 januari 1870, sida 1

så. Man kysste den snöhvita pannan, intagen af den vackra sofverskan. En af de första frågor han ställdettill sin hustru, när de druckit kaffe, var, omhon nyligen skrifvit till Agda. 1 Fsasane SN — Ack, min Gud, jag här icke allsskrifvit till henne, sedan jag fick det der sorgliga brefvet, som du läste upp, svarade Ottilia. Det är illa gjordt, mycket illa, men jag har glömt det. Stackars min flicka, jag vill genast godtgöra min glömska. Ottilia steg upp, för att gå och verkställa sitt beslut. Hon såg icke att Halfdans panna åter blef mörk. Hon satte sig ned för att skrifva, men i detsamma upprycktes dörren och Herman störtäde in, halfklädd och högt skrikande. Han ville icke kläda sig, förrän han fått Kaffe och de karameller, mamma lofvat honom, och Magdaålena ville icke gifva honom hvarken karameller eller kaffe, utan först kläda honom. Gossen skrek med full hals och var så uppbragt, att han knappast kunde tala. Ottilia lyftade upp honomi sitt knä, kysste bort hans tårar och lofvade att han skulle få både kaffe och karameller, innan han klädde sig, bara han upphörde att gråta. Hon ropade på Magdalena och gaf befallning att gossen genast skulle få hvad han önskade. — Jag vet icke, kära Magdalena, hvarför du alltid gör tvärtemot Hirmans önskningar, sade hon med något liknande missnöje, du vet ju att gossen skall hafva det, så som han