Dagens Nyheter – 4 januari 1870, sida 3

ska fråga i svensk historia: Hvilket år drogo vederbörande öronen åt sig? Vi erinra oss ej för tillfället hvilket årtal som af läraren åsyftades, säger Norrbottenskuriren. För mycken tacksamhet. Åt en stackars bonde i Engelholmstrakten tillrättaskaffade häromdagen Engelholms stadsfiskal en från honom stulen häst. När den stulna hästens egare, säger Engelholms tidning, hitkom för att återfå sin häst, grät han i glädje samt kysste både fiskalen och hästen och påstod, att den förre borde ha en rejäl medalj. Seniorer bland regenter. Enligt Almanach de Gotha för 1870 är påfven den äldste af de europeiska suveränerna, 77 år gammal; hertig Leopold af Anhalt är den andre i ordningen, 75 år gammal, och konung Wilhelm af Preussen den tredje, 73 år. Betecknande tryekfel. I den skrifvelse, hvari påfven Pius IX i slutet af juni månad förlidet år inbjudit hela kristenheten att sända ombud till det nyligen öppnade ekumeniska kyrkomötet, har man begått det felet att trycka Roma immorale (osedliga) i stället för Roma immortale (odödliga)! Em liten anvisning på 10 millioner. I amerikanska tidningen Fremad för den 25 november skrifves: Förra onsdagen, temligen tidigt på dagen och just som bankerna här uti Milwaukee hade öppnats, kom! en mycket väl klädd herre fram till skranket och frågade om: han kunde få en liten anvisning honorerad. Svaret utföll jakande, och han presenterade nu med fullkomligt affärsmessig hållning en anvisning. Kassören såg på dennas underskrift och blef litet förvånad vid att upptäcka ingen mer och ingen mindre än Vanderbilts namn — men ännu mera, då han märkte att anvisningen lydde på den lilla nätta summan af 10 millioner dollars. Vid en förnyad blick på mannen, såg kassören genast, att det icke stod ritt till i dennes öfre våning, men tog dock saken mycket lugnt. Han underrättade den främmande om, att det var omöjligt för banken att genast utbetala penningarna, ty man behöfde, för att kunna utbetala en så stor summa, anlita de andra bankernas hjelp; dessutom fordrades det tid för att räkna så mycket penningar — han gjorde banken en tjenst, om han kunde sitta ned och vänta en timme, Häremot hade han heller ingenting att invända, utan anmärkte mycket godmodigt, att han icke behöfde kontanter, utan endast ett erkännande att banken förklarade anvisningen för god. Han hade köpt Milwaukee— Detroit-jernvägen för 10 millioner och ämnade göra denna bana till hufvudlinea mellan östern och vestern; i den afsigten skulle han låta bygga två ångbåtar, hvardera om 7 mils längd och så snabbgående, att de dagligen kunde göra två resor öfver sjön. Hvardera båten skulle ha två musikkårer ombord, en i hvardera ändan. Den stackars karlen var just i färd med att utveckla, huru stor han skulle göra Milwaukee genom dessa sina kolossala företag, då han afhemtades af en polisman, som man hade efterskickat och hvilken han också lugnt medföljde. Det upplystes, att han var en herre från Detroit och att han led af temporärt vanvett, som dock är I af oskadlig natur för andra. Han reste straxt hem igen till sina slägtingar — men anvisningen har. han icke fått honorerad. Två starka, Bergens-posten berättar: En bonde i Norge var mycket bekant för sin styrka och sin färdighet uti att brottas, och mången kom långt ifrån för att se honom och pröfva hans styrka. En dag kom en man ridande upp till gården för att försöka sin lycka, — han tyckte sjelf, att han var en ganska fast karl, och mente att bonden skröt mera än tillbörligt var. Främlingen red innanför grinden och band sin häst, hvarefter han yttrade till gårdens egare: Hör på, min vän! Jag har hört mycket talas om dig och skulle derför sjelf hafva lust att försöka, om du är så förskräckligt stark som det säges. Utan att svara, tog bonden främlingen om lifvet och kastade honom, såsom om han hade varit en vante, öfver gärdesgården. Var det något mera du ville? frågade bonden. Nej, svarade främlingen, icke något vidare, än att du också ville vara så god och utkasta min häst öfver gärdesgården. Om äfven, denna önskan uppfylldes, förmäler ej historien. En fånes resa. I Cairo uti nordamerikanska staten Illinois lefde en svagsint man vid namn Johnson, allmänt kallad professörn. Hans fixa id — och ej så rasande — var att Californien är ett land af bara guld. En dag lemnade han Cairo med sin sjuåriga gosse vid handen och vandrade med honom tvärs öfver Nordamerika till Sacramentofloden. Han hade då vandrat två tusen engelska (omkr, 309 svenska) mil, han hade lidit outsägligt af hunger och törst, han hade många gånger måst långa vägar bära sin lilla gosse, då denhes små ben vägrade att göra tjenst. Han var också nästan alldeles förstörd, när han kom fram till målet, men gossen talar med kärlek om de många prof på ömhet och försakelse, fadern hade gifvit under den svåra färden, . Den stackars mannen: guld fann han ej, men hem och vård på ett hospital för sinnessjuke, En phoenix, In tidning, hvilken skildrar PIUS LI Stol EE 2s 1 PED AF I UTEEPSSEEGA SPSS LEV FR