dan brännas och lemna det sg. k. romerska cementet. Solen lyser helt melankoliskt ned genom den disiga luften, och man kan utan olägenhet betrakta henne så länge man önskar; ja, man får nästan säga henne farväl, ty det är blott undantagsvis hennes matta strålar under höstoch vintermånaderna förmå tränga genom den täta dimman och stenkolsröken, som hvila öfver London och af vinden föras mot det angränsande landet. När röken drifves utför floden, kan man ofta ej urskilja stränderna, och fartygen måste vid sådana tillfällen varligt manövrera för att ej råka på grund eller i kollision med hvarandra. : Sedan Greenwichs hospital och det närliggande ryktbara observatoriet, från hvilket icke många observationer nu torde kunna göras, passerats, uppkommer man till östra delen af London, hvarest de stora, dyrbara våtdockorna äro belägna, och man får åter sätta foten på terra firm, 5edan man likväl först undergått vederbörlig visitation, hvarvid sökes efter spritvaror i allmänhet och, på båtar från Sverige, efter punsch i synnerhet, för hvilken tullbetjeningen, som stundom fått smaka något glas, har godt tycke, samt dessutom cigarrer och böcker af Tauchnitz upplaga. Nu är allt färdigt för att hjelpsamina dagdrifvare skola få börja bataljen om ens packning. Vid hamnarne, jernvägsstationerna och öfverallt, der någon utsigt till förtjenst förefinnes, anträffas alltid en massa dagdrifvare, isynnerhet pojkar, hvilka af sina föräldrar blifvit utskickade för att efter bästa förmåga bidraga: till sitt och familjens underhåll och som på gatorna inhemta hela sin uppfostran och der utbildas till nyttiga medborgare. Dessa olyckliga, ofta ofullständigt skylda af de trasor de äro iklädda, tränga sig kring de resande och erbjuda sin hjelp vid transporten af ens saker, en hjelp som stundom blifver rätt dyr. Så t. ex. fick en svensk, som kom öfver från Frankrike och var obekant med engelska förhållanden, betala inemot 3 rdr för att få sin kappsäck och sin nattsäck burna 100 alnar till en omnibus! För att från dockorna komma upp i staden får man pröfva på de olika slags formedel som finnas. Sedan man betalat några pence för att få taga sina saker ut från dockan, får man först under en 10 minuters väg fara med en af de 1,300 omnibusarne, som besörja trafiken i London, och sedan får man fortsätta med jernväg i jemnhöjd med hustaken in till staden; under tiden har man tillfälle att bese omgifningarne, som bestå af smala gränder, smutsiga bakgårdar, kolossala affischer, en och annan kyrka samt af ett oräkneligt antal rökande skorstenar; dessutom får man se litet af den engelska karakteren: kupån är nemligen till hälften fylld med passagerare, hvilka alla sitta tysta och stilla. Nu stanvar tåget vid en ny station, några stiga ur, flera komma på, men allt går som ett urverk; ingen tager notis om annat än sig sjelf; den nykomne herrn der i hörnet vill ej förlora de fem minuter som förflyta innan tåget änyo stannar, utan upptager en tidning och fortsätter läsningen af en artikel, som han nyss måst afbryta. Väl ankommen till stationen i City (sjelfva staden), får mån sedan fortsätta med en fkare genom de krokiga, till trängsel fyllda gatorna, och sodan man någonstädes fått tak öfver hufvudet, är tillfälle att rekreera sig vid en middag efter den omvexlande engelska matsedeln af roäst beef (0xkött), roust mutton (fårkött), plumpudding, ost och brid.