Dagens Nyheter – 3 januari 1870, sida 3

Nyårsnatten 1869—1870. Jag drömde att jag såg en vandringsstaf, Med vissna blommor lindad, ligga lutad Mot mullen ur en nyss uppkastad graf. Ha! tänkte jag, här är en bana slutad. Den döda kommer säkert, om en stund, Att vigas till sin långa — sista blund. Dock, se, — när tankfull jag mig lutar ner Att vandringsstafven närmare beskåda, Jag plötsligt ett par nötta kryckor ser, Samt ett par stora vingar, bräckta båda. Jag frågar mig: Hvad är väl detta här? Männ en förgiängelsens trof det är? En staf, med vissna blommors långa rad, Samt kryckor — det jag fattar nog; men vingar ! Då kom en gammal man och sade: Hvad, Min vän, den synen dig i undran bringar. Känn mig: jag är det sistförflutna år, Som, följd af ingen, sjelf till grafven går. Vid banans början prydde jag min staf Med blommor små, dem morgonrodnan födde. Nu ha de alla — alla bleknat af, Hur varsamt dock, jag mig mot stafven stödde. Förändring dock min fröjd, min lösen var; Mig kryckan än och än mig vingen bar. Btt ä ju är en tid. Du vet, min vän, Att för den lycklige ju tiden flyger, Då för den sorgsne och för sjuklingen Han med en snigels lata gång framsmyger. Jag hoppas, att man ej mig dömmer hårdt. Mitt skuldregister lär ej blifva svårt. — Littsinnige! — jag ropte — har din hand Ej mycken ofärd öfver jorden sållat? Hur mången stad har dur ej satt i brand! Hvad nöd, hvad smärta har du icke vållat! Du har ju ... Håll, han sade, det är nog. Och lugnt han såg mot himmelen och log. Se sad han, för din talan, om du kan, Hos din — hos lifvets och naturens Herre. Ödmjuka dig och klaga icke an De viljelösa väsenden, de smärre. Besinna, att ju jag är ett af dem. — Min roll jag spelat ut. Nu går jag hem. Då, i detsamma midnattsklockan slog, Så långsamt och så tungt de dofva slagen. En suck af lättnad gamla året drog Och — utaf undran stod jag der betagen. Min öfverraskning jag ej skildra kan: Staf, blommor. kryckor, vingar — allt försvann. Så stilla, som den frommes aftonbön, Den gamle hade sjunkit ner i mullen. Men, i en hast blef drömmen, ack, så skön! Jag såg ett gyllne skimmer öfver kullen, Såg ljusets spira öfver nejden sträckt, Det nya årets första morgonväkt. Då föll jag ned på mina knän och bad: Du, kärleksfulle, evige, deroppe, Som uppenbarar dig i blommans blad, I forsens skum och uti daggens droppe, I vinterns drifva och i höstens skörd, Se ned till oss och låt vår bön bli hörd. Fräls 088 från Ondo under detta år, Ty, ack, det onda ju oss följa plägar. Beskydda oss, o Du, som allt förmår. Dock må vi framförallt gå Dina vägar. Då sluta vi med lugn vårt sista år, När en gång dödens midnattsklocka slår. : Wilhelmina. FR rrrrrrrrrrRUNN See ri db stnu Föhr sren ar ot