Dagens Nyheter – 3 januari 1870, sida 2

domarne, huset i staden, aktierna i fabrikerna m. m., allt skulle försäljas jemte lösöreboet. Man ansåg allmänt detta för ytterst befingdt, isynnerhet som tiden för en dylik realisation var illa vald, men Halfdan bekymräde sig icke om hvad andra tyckte utan påskyndade så mycket han förmådde försäljningen. Medan affärsmännen talade härom, sysselsatte sig damerna med Halfdans person. Endast några få hade, efter hans återkomst, varit i sällskap med honom, men de flesta hade likväl sett honom och alla öfverensstämde i att han var en utmärkt vacker karl. Det gafs likväl en och anhan som ickeehs hade fått sc den mycket omtalade unge mannen, och till dem hörde Ottilia. Väninnornas oupphörliga tal om och Tofsjungande af Halfdans yttre företräden retade Hennes nyfikenhet, och Ottilia önskade att ödet måtte föra f. d. löjtnanten i hennes väg, men denna önskan var likväl icke så liflig, att hon för dess tippfyllände kunnat försaka ens en påse konfekt eller läsningen af en treflig roman. Något mera än en månad var passerad sedan Halfdan uppträdde i X—Vvik, då Ottilia en dag blef Bjuden af borgmästarens ut till deras lilla villa i närheten af staden. Ottilia var intim vän med borgmästarinnan och bjöds ofta till Pettersbro. Bjudningen hörde således till de aldra vanligaste. . Att det skulle blifva fremmande, hade bus