Dagens Nyheter – 3 januari 1870, sida 2

ner. De afundades henne icke ens den uppmirksamhet herrarne visade henne. t Orgikön till denna ovanliga humanitet från damernas sida torde sökas deruti, att Ottilia sjelf icke fäste någon vigt vid om hon var observerad eller icke. Hon skrattade lika hjertligt då hon var med sina väninnor, som då hon var ett föremål för herrarnes fjäs. Höh hade lika roligt af en roman, med ty åtföljande konfekt, som :af-en bal, och fann det fullt ut så intressant att springa på gården med lille Herman, som att Tyssna till de mest smickrande artigheter. Ottilia föreföll i följe häraf fullkomligt fri från al eröfringslusta och detta gjorde henne till ett ideal. Ottilia egde likväl några små svagheter, ich dem märkte icke hennes vänner. Hon älskade nomligen sysslolöshet, vällefnad, vackra kläder öch konfekt. Den starkaste känslan i hennes bröst var kärleken till barnen, eller rättare till soneng Dottren Agda Näde, sedan sitt nionde år, Vas rit hos farmodren och denna omständighet gjorde att ung Herman kom att stå närmast modershjertat. Agda togs af sin aflidne fader från modren och sattes till farmodren, derför att Martinson insåg att fickan under den förres vård skulle blifva fullkomligt bortskämd. Ottilia grät floder af tårar, då mannen i detta fall visade sig nog despotisk att icke