Dagens Nyheter – 31 december 1869, sida 2

hä — Maria! sade han öfta hviskande och såg sig med. skygga blickar -omkring.Maria, du ser den der figuren vid trädet med de korslagda armarna... . . hvad tror du han väntar på? Jo, du, på döden — och döden, det är jag, det är jag, som Skall störta honom i fallet, i vattenfallet, du vet, och sedan han är krossad, är jag fri, fri, som fågeln — fri, hör du, fri! Se, hur vattnet forsar ned i afgrundsdjupet; se, ett sådant skum, så hvitt, så mjukt! Der nere ihvirfveln bor en Undine, hon är lik — ja, du skall gå med mig till Stalpet — Stalpet! Hon är lik, jag vet väl hvem, och hon heter — men tala icke om det — hon heter Amelie; men det är icke vår Amelie, hon är bara lik henne, så lik henne! . . . Det var den der nedriga figuren med de korslagda ärmarna, som störtade henne i djupet — ha, ha, ha! Det var icke jag . .. O, nej, nej! Min--kära flicka! Min Amelie! Det var, icke jag, . . . Jag skall: hämnas, dig, jag skall, mörda den:eländige, och du får fly,du får afskaka de bojor, som synas dig förhatliga. Du skall blifva lyeklig med honom :som du älskar; men vänta, jag måste först hyiska ettrord.i ditt öra — åh, hvad din kind bleknade! O Gud! Jag hardödat min egen dotter! — Hjelp! Hjelp! Nu faller han, . ..det är min bror, som hänger der öfver vattenbågen . . ..nu . ....nu föll han! — Jag. hade en. fiende mindre; men der steg straxt upp en: annan . . , Min son! Wilhelm! Wilhelm!