Dagens Nyheter – 31 december 1869, sida 2

ooo SE UV Wilner lät nul vända :hästarne, och, mot al förmodan, kom han ännu en. gång :till Aspyiker der fru Maria darrande och med bleka Kinde gick honoin till mötes, Wilner höjdade hennes steg och fördeshenn åter in:i-salongen, med knapp nöd beherrskand sin egen sinnesrörelse. Han försökte att tal: men rösten nekade honom sin tjenst. — Någon olyeka har! händt, .;som återför. di midt i natten, stammade Maria. Wilnet! Wi ner! -Hväd är det? — Budolf? — Är med!hem. Jag har låtit föra in he nom i hans rum, men han är — ej frisk .. Maria -hörde ej meta. Hon iskyndade till si man och lugnade. sig något, då hon fick:se hq nom gå af Och.an på golfvet. Eon närmad sig .honom vänligt .soch smekande, men hvå målar hennesifasd, då han helsade henne,me ett hånskrätt! Man hade icke medbunnit eller i bestörtnir gen ejrtänktpå sätt: tända. ljus i rummet. Mår .skenet upplyste det på sitt eget mystiska,-äl ting förstorande -sätt och föll. nu klart på Ri dolfs. bleka. ansigte, der hvarje drag bar vanve tets hemska prägel. Hans ihåliga blick kor blodet att. stelna i Marias ådror, och med e sista ansträngning hviskade hon: — Rudolf! Rudolf! känner du icke igen mig — Ha, ha, ha! Hämdens englar äro alla lik hvarandra. svarade han och slog omkring si med armarna . . . Bort! Bort! I fån icke bind mig, jag vill ej stå med korslagda armar, Hör! Jag vill ej , . . jag vill ej . .