Dagens Nyheter – 31 december 1869, sida 1

— 873 — ämnad att upplösa sig i en strimma af ljus. Hon höjer sig allt mer och mer, nu är hon nära att med sina händer fatta i den månstråle,f som sänker sig till hennes möte... Men, o Gud Hon famlar och famlar, hennes hand är så nära, så nära, men, ack, nu viker strålen undan, och med ett sönderslitande anskri störtar hon ned i djupet, och vågorna slå igen öfver hennes hufvud och fortsätta hånande sin yra lek ..Nu höjer sig åter hennes hufvud öfver vattnet — hon sträcker upp sin hvita hand, men denna gång ej mot himlen; nej, mot en mörk skepnad på mörka jorden, och hennes nyss s himmelska leende, hennes strålande blick är förbytt, ångestens qval tala ur hvarje anletsdrag, hennes finger pekar på gestalten och hennes läppar hviska: : — Ve dig, som störtade mig i djupet! Ve dig, som stängde himlens port för ditt eget barn! — Ja, ve mig! utropade Rudolf och störtade vild, utan besinning, framåt . . . Ve mig, det gifs då något sådant som samvete! ..:. De döda stiga upp ur sina grifter, men månne icke döden döfvar alla qval? ; Han tog ett beslutsamt steg framåt . . . ett till, och vattenfallet hade slukat ännu ett rof; men en stark arm hejdade honom, fattade honom om lifvet och slungade honom med. ett enda kraftigt tag ett långt stycke från den farliga branten. TUTLURLM WILNER. ; 47.