Dagens Nyheter – 30 december 1869, sida 2

— 370 — detsamma hädanefter. Må Gud förlåta er! Jag är blott en svag menniska, jag kan det ej! Wilner lemnade rummet, inträdde i fru Marias kabinett och sade henne sitt farväl med en stum,. allt sägande omfamning och kastade sig i den väntande vagnen. — Vägen till Stalpet! ropade han till kusken och fällde nedgardinerna för vagnsfönstren. Rudolf såg honom resa. Han tryckte sitt an sigte mot rutan för att så länge som möjligt se: den sig aflägsnande vagnen. — Ah, jag qväfs! utropade han plötsligt. — Jag qväfs! upprepade han och tryckte händerna mot bröstet. — Mina tankar förvirras, fortfor han och knäppte ihop dem öfver sin brännande panna. Luft! Luft! Jag måste ut — ut — Och ut störtade Rudolf i den månklara qväfs len, och med hejdlösa steg ilade. han vägen framåt . .. framåt utan mål... framåt utan rast . . . framåt, framåt, utan afseende på tiden eller vägens längd. Gc Zn af hang underhafvande mötte honom på en half mils afstånd från Aspviken, — Majorn! utropade mannen. Majorn gå sent ute; — får jag tala med majorn! Rudolf hörde ej, saktade icke sina steg, utan ilade i ännu raskare fart framåt. Tiden skred. Månan steg allt högre på fästet, Rudolf aftog sin mössa och torkade kallsvetten från sin panna, kastade skygga blickar omkring sig, ryste för trädens skuggor och ilade åter framåt — framåt,